Om jag fick välja skulle jag välja att få barn som definierar sig som hen och som visar sig vara homosexuella eller bisexuella.
Jag tror de skulle vara fantastiska barn, så coola tonåringar och helt superba människor som vuxna.
Några av de mest fantastiska ungarna och ungdomarna jag känner eller har träffat använder pronomet hen om sig själva, medan andra är just bisexuella eller homosexuella. Om jag får barn vill jag att de ska vara som dem.
Jag skulle göra allt jag kunde för att ge mina hbtqia+ungar ett bra liv. Jag skulle göra allt jag kunde för att de skulle växa upp med medmänskliga värderingar och hög EQ – och jag skulle göra allt som stod i min makt för att skydda dem från hat, hot, våld och utsatthet.
Visst, flera av de ungar jag känner, som på ett eller annat sätt är hbtqia+, lever med någon form av psykisk ohälsa – det blir lätt så när man sticker ut – men samtidigt beror ju ohälsan på att de är så grymt bra och modiga och unika att en del andra inte vet hur de ska hantera det.
Hur kan man tävla med det?
Jag tror att mina transungar skulle bli världens bästa ungar, precis som de jag redan känner. Jag skulle kunna föra vidare minnena jag har från min egen barndom till dem – åka skärgårdsbåt, tågluffa till Frankrike och Grekland, se på snödropparna på väg till skolan på våren och åka pulka nedför alldeles för farliga backar på vintern – och jag skulle stötta mina barn den dagen de valde att göra revolt mot mig, mot sin mamma och kanske till och med mot samhället vi lever i. Grönt hår, inget hår, tuppkam eller slickat – det hade inte spelat någon roll, för mina barn hade varit bäst oavsett vad.
Hade de mått dåligt hade jag funnits där för dem – och hade mina barn insett att de led av könsdysfori eller velat klä sig i kvinnokläder hade det varit helt okej, eftersom det alltid skulle vara mina barn jag älskar – inte hur de ser ut på ytan eller hur de känner sig på insidan.
Visst hoppas jag att mina barn inte kommer lida av könsdysfori. Det vill nog ingen förälder. Det är tufft att leva som han om ens hjärna ser sig som hon, eller leva som hon om ens hjärna ser sig som han. Är det någon som verkligen inte vill ha med könsdysfori att göra så är det de som lider av det. Vem vill lida liksom?
Allt är såklart mycket enklare om man definierar sig som den man ser i spegeln.
Men jag skulle inte älska mina barn mindre bara för att de hade en diagnos. Mina barn hade alltid haft mitt stöd.
Alltid.
Ärligt talat hade jag älskat mina barn oavsett om de var hen, han eller hon. Oavsett om de var hbtqia+, straighta eller cis-personer.
Några av de mest fantastiska ungarna och ungdomarna jag känner är heterosexuella cis-personer. Om jag får barn vill jag att de ska vara som dem.
Om jag fått välja hade jag fått ett barn som var precis hursomhelst. Sak samma om det var heterosexuellt, homosexuellt, om det definierat sig som hen eller varit en cis-person.
Jag tror de skulle vara fantastiska barn, så coola tonåringar och helt superba människor som vuxna.
Jag skulle göra allt jag kunde för att ge mina ungar ett bra liv. Jag skulle göra allt jag kunde för att de skulle växa upp med medmänskliga värderingar och hög EQ – och jag skulle göra allt som stod i min makt för att skydda dem från hat, hot, våld och utsatthet.
Det jag hade velat allra mest är att få barn. Vad spelar det för roll om de är han, hon eller hen – eller vilka de faller för den dagen de blir kära i någon?
/Simon Vinokur
Judisk skribent