Ensamhet

Jag tror att ensamhet kan nå en skiljelinje, en mental flod som i första hand tycks forsa fram så avlägset att man inte kan se den förrän man nått fram till den. Det är inte lätt att ta sig över den och det är knappast heller något eftersträvansvärt att göra, men när man väl tagit sig över så går ensamheten från att vara sökande efter det eller den som skulle kunna besegra den till att istället bli aktivt avstötande och antipatisk. Som om ensamheten reagerat på vattnet så att det sista den vill är att bli botad. Den har en tendens att gräva sig allt djupare ner i nån slags asocial brunn där väggarna är hala och varma och får en att i ett slags ambivalent emotionellt tillstånd inte kunna avgöra om man faktiskt vill neråt eller uppåt. En ambivalens som gör att man inte riktigt kan avgöra när ensocial situation är värd att satsa krafter på eller om det bara var ytterligare ett av många möten som tidigare väckt hopp om spudlande eller bekvämt varma känslor men som uppenbarligen aldrig lett till det man önskat det skulle leda till.

Efter att man korsat floden så kräver ensamheten så mycket mer av en för att bli helad än vad som krävts av en innan man nådde dess stränder. I praktiken kan man dock kontemplera huruvida landet på andra sidan vattendraget har förutsättningarna för att bryta den tomhet man lever i eller om det enda som finns att tillgå är att sjunka ner i dess mull tills man inte längre ser skillnad på glädje, uppgivenhet och sorg.