Är det svenskt att inte stå för när man gör något bra?
I Sveriges Radio gick nyligen ett program där man ombads att ringa in och berätta på vilket sätt man är god. Förutsatt att man är det, eller åtminstone anser sig vara det.
Detta är en krönika. Det är Simon Vinokur som har skrivit texten som står för åsikterna i den. Simon är politiskt obunden.
Personligen känns uppmaningen ungefär som att berätta för någon att man är ödmjuk vilket såklart inte är möjligt eftersom man i samma stund som man säger “jag är ödmjuk” istället blir raka motsatsen.
Jag tror jag är väldigt svensk på det sättet, att känna ett obehag inför tanken på att säga att jag är bra, att jag är god. Vi gör inte så. Jantelagen och allt. Vi har i för sig en svans med människor i Sverige som kallar folk de ser som pk för goda, men då brukar de mena motsatsen. Ytterst förvirrande.
För mig handlar godhet om medmänsklighet vilket i sin tur har olika innebörd för olika människor. För mig handlar medmänsklighet inte om statistik. Om jag kan tjäna pengar på någon eller om den jag hjälper kan eller inte kan komma att göra något hemskt i framtiden eller om den som ber om pengar för överlevnad kommer använda pengarna till knark, mat eller till sina barn, det är oviktigt i det här sammanhanget.
Godhet handlar för mig om att se sin medmänniska där den befinner sig för stunden. Det handlar till exempel om huruvida personen hungrar, fryser, flyr från att dö eller flyr från avsaknaden av möjligheten att leva ett liv.
Godhet handlar för mig om att finnas där just då. Om att finnas där nästintill villkorslöst just här och nu.
Ingen av oss vet vad som kan komma att hända om vi hjälper någon. Den jag hjälper kan visa sig vara nästa Breivik eller bin Laden, men den kan också vara personen som räddar mitt barn från att bli överkört av en bil eller den som varnar min familj för en brand vi annars kanske inte hade överlevt.
Risken finns alltid att jag blir lurad av någon som ber om hjälp. Att personen som ber om en slant för tak över huvudet egentligen inte behöver den eller att den som säger sig vara under arton år egentligen är några år äldre, men det är här medmänskligheten, godheten, kommer in i bilden: att förutsätta att en person som ber om hjälp faktiskt behöver den. Tills vi vet annat så är en person som ber om hjälp endast en person som ber om hjälp och precis som att jag är oskyldig till motsatsen bevisats så finns inget annat med i bilden utom mitt val att hjälpa eller inte hjälpa min medmänniska.
Naturligtvis kan det finnas gränser för vad jag är förmögen att göra för en människa som är i nöd. Jag kanske inte kan skänka en hundralapp varje gång någon ber om det för att min ekonomi inte tillåter det. Jag kanske inte kan erbjuda tak över huvudet för en bostadslös för att min livssituation inte tillåter det, men medmänskligheten tillåter att man gör sitt bästa och framförallt att man väljer att hellre fria än fälla.
Det handlar inte om att alltid skänka, hjälpa eller rädda. Det handlar om hur jag agerar, hur jag tänker och om vilken bild av våra medmänniskor jag vill ha och sprida.
Så hur långt är jag beredd att gå för att hjälpa en annan människa i nöd? Säg att jag har möjlighet att rädda någon jag vet kommer göra något hemskt i framtiden. Skulle jag hjälpa den personen ändå? I ärlighetens namn är jag osäker, men vad jag vet helt säkert är att svaret på den frågan inte är ett rungande “nej” och den vetskapen är nog den som gör att jag tror det bästa om mänskligheten.
Simon Vinokur, debattör som ibland tror sig göra gott