Allt och inget
Allting är som svårast i början. Inte alltid, men ofta. Att ta sig i kragen och ta det första steget. Våga sig ut i det okända. Att våga göra fel och att kunna göra rätt. Men när det väl är gjort ter sig fortsättningen så mycket lättare. Risken finns förstås att man blir indragen i något helt oförberett och då är allt tidigare sagt osant. Snarare tvärtom. Början är lätt, fortsättningen är svår. I Indien är det varmt. Det skulle nog kännas konstigt att vara i Indien om man var en lång reslig person. jag kan drömma om att åka dit. Allt, hela Indien, är som i bilreklamen för om jag inte har fel, Peugot. Tillknölad bil och coola killar. Men med mycket rött och curry i mängder. Som snö. Ute är det kallt som aldrig förr och snö. Om man hade en snöplog eller en sån där maskin som slungar bort snön skulle man kunna gå till bussen utan så stor ansträngning.
Många tankar far genom mitt huvud medan jag bakar min sachertårta. Jag har drömt om att baka en sachertårta länge. Nu är det gjort. Precis lika gott som i mina smaklökars fantasi.
Är det någon som undrar vad den här novellen handlar om?
Ibland önskar jag att handlingen skulle kunna ändra sig för varje gång man öppnade boken men det är nog inte möjligt. Kanske om man lämnade en sida blank?
B L A N K S I D A
Vad handlade den om? Jag är säker på att handlingen är en annan nästa gång du öppnar den sidan. Men att skriva en helt tom bok skulle nog inte uppskattas. Å andra sidan vet man ju aldrig vad som skulle kunna hända. “Berättelsen som skrev sig själv”. Min flickvän har en lillasyster. Pain in the ass är hennes andranamn. Men ibland är hon riktigt trevlig. Ingen kan väl vara jobbig hela tiden antar jag. Själv har jag inga syskon. Jag vet än idag inte om det är bra eller dåligt. Hade jag haft syskon hade jag kanske inte haft min lägenhet idag. Den är egentligen inte min utan min pappas, men jag har bott i den längre än han har så jag ser den nästan som min.
Hade jag haft syskon och min lägenhet hade mina syskon fått vara där om de ville. De hade kommit in i den lilla, tråkigt smutsvita hallen vars väggar går i konstiga vinklar, tagit av sig skorna, hängt jackorna över en av garderobsdörrarna och sedan klivit in något av de tre rum som gränsar till hallen. Om man räknar kök och badrum som rum. Gör man det?
En början och ett slut. Att det ska vara så svårt. Hur mycket jag än tänker på det så är det enda som dyker upp i mitt huvud en liten flicka, en liten pojke och jordgubbar. Hur mycket kan man skriva om det?
Man blir liter dizzy i huvudet av att äta sömnpiller.
En riktigt dålig film kan, har jag just insett, vara som en tallrik ketchup utan pasta. Tam som tusan, men har man tur kan det finnas ett snyggt ansikte som Richard Gere att titta på ändå. Ok, jättekonstig liknelse. Frågan är om man verkligen vill spendera en och en halv timme av sitt liv med att titta på det. Ansiktet. Men gjort är gjort och så var det med det.
Ibland susar ens tankar runt runt i huvudet som barn i en karusell. Runt åt olika håll alldeles för snabbt. Det kan vara då man får idéer, som till exempel att starta ett båttaxiföretag. Red sailor tänkte jag mig. Eftersom min båt är röd. Från Slussen till Djurgården. Pengar i stora lass, för nåt undantag är inte jag. Tänk vad man skulle kunna göra om man hade mycket stach. Köpa stora segelbåtar och geléråttor i mängder. Min katt skulle bli glad. Om hon tycker om geléråttor. Egentligen tycker hon varken om råttor eller möss skulle jag tro. Hon brukar jaga spindlar ibland, men jag tror de brukar bita henne på tungan och det tycker hon inte om. Sån där rökt skinka, vad den nu heter, den tycker hon om. Parma. Och så tycker hon om kycklingfilé. Inte fettet eller skinnet, bara köttet. Min lilla lyxkisse. Du skulle se henne när hon myser som mest. I min säng under min sänglampa. Hon solar!
Ibland kan det ta stopp i ens huvud till nackdel för en bok skriven rakt upp och ner. Det skulle kunna bero på sömnpillret jag tog för femton minuter sen. Jag är deprimerad ser du och det har jag varit ett bra tag nu. Men allt blir bra med några piller. Kanske inte riktigt sant när jag tänker efter, men de hjälper faktiskt. Pillren alltså. Idag dog sju personer i rymden. Eller om det var nio. Världen sörjer den tragiska händelsen. Det är svårt att veta ibland om det här är en dagbok eller något annat. Det torde ju vara nåt annat eftersom jag bland annat skriver om döda mamutar. Döda mamutar. Man upplever inte sådana varje dag. Men å andra sidan skriver jag ner mina tankar som enligt min mening tycks bli allt mer ointressanta för var dag som går. Jag funderar över om jag kanske skulle ta och skriva en saga istället, men jag kan inte riktigt bestämma mig. Tusan också! Jag har ju läxa att göra! Hur många författare har det?
Det du!
Jag önskar det var sommar ute. Jag längtar till min lilla röda och vita segelbåt. Oj vad jag ska segla! Hela sommaren, runt runt i Stockholms gassande skärgård. Jag har aldrig seglat ensam så det kommer bli spännande.
Nu är det sommar. Enjoy.